Ninanna

 

Du har när jag skriver detta (klockan 20 över två på natten) inte varit här hos oss ens i tolv timmar. Inte ens ett halvt dygn. Ändå är du redan så självklar, som att du alltid funnits här och spridit glädje, kärlek, hopp och din alldeles speciella och fantastiska syn på livet, på de små saker som du fascineras över med en spontan tjusning som smittar av sig på mig när du med din busiga blick visar hur underhållande det är att attackera ett låtsasben i gummi som studsar om man är stor nog att orka kasta runt med det - eller som i ditt fall - om någon knutit fast ett snöre i det och drar det över golvet...

 

Du är så himla duktig också. Ännu har ingen "olycka" på golvet inträffat. Visserligen är jag förekommande och vet när du förmodligen är nödig. Men ett par gånger har du signalerat att det "varit dags" och du älskar uppmärksamheten du får när du gjort dina naturbehov i just naturen. (Om nu gräsmattan är att betrakta som "natur", men den är i alla fall bra mer passande under benämningen än en matta på golvet). Och i natt när du varit ute och kissat såg jag att du var på väg att göra "nummer två" inne. Det gick snabbt att avbryta och gå ut, och när du gjort detta storslagna ute var du den absolut mest fantastiska varelsen i världshistorien!