Puppy love

Hade hon varit en människovalp och inte en hund hade man kunnat höra tjattrandet och entusiasmen lång väg. Men som det nu är visade hon sin totala lycka över den gula tennisbollen i min hand genom att rusa fram och tillbaka som en idiot och utföra små jubeldanser över det fantastiska faktum att vi var på väg till grusplanen bakom skolan för att kasta boll. Där kan man nämligen kasta långt utan att riskera att bollen studsar ut på någon parkering eller råkar krascha någon ruta i någon byggnad, till exempel skolbyggnaden. Det skulle inte vara så lyckat om jag råkade drämma in min hunds boll rakt in i matsalen en mörk kväll, liksom...

Vi kommer fram och jag kastar. Överlyckligt rusar hon iväg efter den gula bollen som jag inte längre ser i halvmörkret där det enda ljuset kommer ifrån skolbyggnaden och några små gatljus. Men hon är duktig. Hon kommer rusande med bollen i munnen och jag känner snart fukten leta sig in genom byxans tyg när jag ställer mig ner på huk med ena knäet i den fuktiga marken för att kunna ta emot bollen ordentligt. Men det kvittar när man har världens finaste bollgalning till hund, en kropp som fungerar och torra kläder hemma.

 

 

 Jag får bollen i handen och kastar igen. Och igen. Och så ytterligare en gång. Men denna gång släpper hon plötsligt bollen på vägen tillbaka till mig... och gör en 180-graders sväng och rusar tillbaka några meter. Där börjar hon nosa i marken med en frenesi som skulle ha hedrat en knarkhund i tjänst, eller en räddningshund som just hittat överlevare från en naturkatastrof i en kollapsad byggnad...

  Okej, här har jag ansträngt mig och gått ut i duggregnet för att kasta en lerig tennisboll extra långt åt henne. Jag har mentalt förberett mig på bilden av en energisk valp som strålar av lycka över att få leka denna fantastiska lek, som far iväg som ett spjut efter bollen och stolt som en mor som betraktar sitt barn - återlämnar denna boll till mig som ett proffs när det gäller apportering. Rakt i min framsträckta hand, och ingen annanstans.

- Leia, kom med bollen! Var är bollen? Kom med bollen då!

Jag använder mina yttersta skådespelartalanger för att övertyga henne om att detta FORTFARANDE är den mest givande och fantastiska uppgiften i världshistorien, jag låter rösten bli superpositiv och hoppar och skuttar på stället för att visa hur upphetsad och förväntansfull jag är. Hon tittar på mig, lyfter motsträvigt nosen från den spännande doften i backen och börjar lååångsamt gå mot mig. Bollen har hon glömt, så när jag påminner henne ser det ut som en oerhörd kraftansträngning att stanna, gå tillbaka ett steg och sedan böja ner huvudet och ta den dumma bollen i munnen.

 

 

Jag får den inte levererad i handen. Hon spottar ut den en meter ifrån mig så den börjar rulla ner för backen igen. Men det märker hon inte, hon har rusat iväg till den intressanta fläcken igen och står och nosar.

Jag slits mellan irritationen över att tvingas hämta den blöta, geggiga bollen själv och nyfikenhet på vad i all världen det kan vara som fångat hennes uppmärksamhet. Har någon tappat en oxfilé på marken? Nä, knappast troligt att något sånt skulle övertrumfa glädjen över att få hämta en boll... Så vad är det frågan om?

Jag plockar upp bollen och går närmare henne. Hon viftar på svansen men bemödar sig inte med att lyfta huvudet och titta på mig. På marken syns spår av... ingenting alls! Regnvått grus, en grästova... Men spåren slutar inte där, utan med nosen i backen börjar hon småspringa bortåt, mot den nu rivna skridsko/basket-planen.

I sanden där det är tänkt att man ska landa när man hoppar längdhopp ser jag vad spåren kommer ifrån. Stora hundtasssar, och jag minns att jag dagen före testade att åka rollerblades med henne bredvid, och hur jag var tvungen att tvärbromsa vid mötet med en rottweiler som i likhet med Leia drog i sitt koppel och skällde av frustration över att inte få hälsa... Han gick ju denhär vägen...

  Men VAD hos denna rottis är det som nu får lilla Leia att bete sig som en kärlekskrank tonåring?! Hon är fortfarande bara sju månader gammal, hon är fortfarande VALP, och jag har skriftligt stöd för detta: "between 8 months and 3 years of age is the dog's adolescence". Hon har alltså en hel månad kvar innan det är dags att börja intressera sig för stiliga hanhundar! Förstår hon inte det?!

Vi går hemåt, utan att ha kastat bollen någon mer gång. Och jag tänker att "DETTA måste vara betydelsen av uttrycket 'puppy love'...".

 

 

Min valp har fått en crush på en stilig rottweiler som heter Lex!!   


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0